Denna ljuvliga tös är verkligen ett lyckopiller!
Sån glädje hon sprider vart hon än går! Likt en solstråle lyser hon upp vardagen och vägen jag går på!
Oavsett om man haft den mest jävliga dag, om de så är hon som trottsat och levt rövare hela dagen och tagit all energi så mamma och pappa inte vet vart man ska ta vägen så råder de inga tvivel om att man på kvällen kan le åt det! Man ler och känner värme över hur underbar hon är!
Stundtals kan man känna att ungen är billig, man skulle kunna dumpa henne en vecka hos mormor eller farmor, just den där utmattande känslan kombinerat med irritationen sockertoppen lyckats ta fram hos mig... Just då känner man att mammarollen är tuff!
Men just i de stunder önskar Linnea inget hellre än att mamma ska sluta vara så där förbaskat jobbig och envis!
Ömsesidig irritation!
Men det är en del av charmen! En del av livet! Framför allt är just det de stora beviset för hur älskad hon är vår guldklimp, att man även i den mest infekterade situation kan säga till henne att mamma älskar dig! Hon kan säga detsamma tillbaka!
Hon kan komma och ge mig en kram och säga något snällt som får all ilska i världen att rinna av mig, allt utbyts till värme, kärlek och ett leende!
Det råder ingen tvekan om att jag och Patric har fått oss en "mini kopia av oss", på gott och ont:) hon är enormt lik mig till sättet och därav vet hon så väl hur man kan få igång mamma och även pappa!
Men oj vad vi kan skratta åt det i efterhand! Roliga diskussioner kan vi med ha! Senast igår satt Linnea med Patric och övade på bokstäverna i en bokstavsbok med olika övningar! Då och då hördes lite upprörda röster från bådas håll! När jag väl är klar med att fixa iordning mig går jag ut i köket och frågar Linnea vart pappa är, får svaret: "Han ger upp sa han!" hon fortsatte själv att öva och jag finner Patric utfläkt på sängen lite uppgivet! Jag börjar skratta och frågar om de går bra!
Han började också skratta och insåg de komiska i de hela! Han sa direkt att han har inget tålamod för sånt och dom är för lika:)
