Jag är dock fast beslutsam om att ge hela denna depression en käftsmäll.. Jag tänker möta och genomlida varje jobbig kännsla men ska inte ge vika för de. En morgonpromenad ska det bli oavsett hur tungt de känns just idag! Längden och hastigheten struntar jag i.. Mitt focus ligger på att genomföra rundan.
Jag som älskar att promenera, kan gå 1-2 mil utan bekymmer.. Just nu känns 3 km så tungt då huvudet inte är med.
Mitt andra mål är att inte tiga, jag skriver om det hela, berättar för min omgivning. Nu får det vara slut på allt trams och alla skamkännslor!!! Vem skäms över en förkylning, diabetes eller vilken annan typ av sjukdom?! Men om man drabbas av psykisk ohälsa, ja då ska man tiga och inte prata om de för sånt pratar man inte om!! Varför? Av okunskap? Av obehag för omgivnimgen som inte vet vad man ska göra? Eller kanske rent av att man inte orkar mötas av de naiva som lite lätt säger att "utbrändhet" "utmattningsdepression" inte finns, det är bara en ursäkt för en latmask! Det fick jag höra förra gången jag drabbades av utmattningsdepression. Denna gången vet jag bättre, jag tänker inte tiga, tänker inte påverkas av folks dumdristighet. Jag vet vad jag känner och allt för många amdra människor kännt och känner.
Nu ska jag försöka ta tag i dagen, försöka få på mig kläder och komma ut på min promenad.