madeleneskrypin.blogg.se

Känns som man lever isolerat just nu, hinner inte börja andas ut innan det är dax igen.

Jag ber nu till högre makter att vi haft vår del av sjukstuga nu! Nån liten förkylning tar vi mer än gärna om man måste välja, men all annan skit undanbedes.

På söndag har jag planerat in ett träningspass som jag hoppas ska kunna genomföras. Lite snuvvig är jag men de är några dagar kvar så håll tummar och tår för ljusare tider.

Så oerhört less på att sova på soffan med lilleman och så less på att ständigt ha någon i familjen som inte mår bra😔.

Det gör inte det hela lättare för mig.

Jag vill kunna må bra för mig  och familjen men behöver mindre motgångar för att klara av de.

Igår var en fruktansvärt tung dag och jag är så glad att den är förbi och lagd till "igår", idag är en ny dag. En dag jag hoppas på ska kännas lättare och gladare och främst mer possitiv.  

Dax att kämpa vidare och se vad denna dag har att erbjuda! 

Ett av mina mål är att genomföra Vårruset i Maj😁😏💪, det är alltså ca 4 veckor innan beräknad födsel, men runt ska jag! 

Träning och promenader är rena antidepressiva medicinen! Alltså ännu viktigare för mig just nu när allt känns tungt mentalt. Det gäller att vända spiralen och fortsätta uppåt! 

Det gäller att aldrig sluta att kämpa, ibland behöver man gå emot den jobbiga obehagliga kännslan för att komma på rätt spår igen. 

Startade dagen med havregrynsgröt med päron och kiwi på för att sedan bege mig iväg till min syster för att promenera!

Mitt i ett soligt göteborg traskade vi och där finns mer backar och brantare backar än i skogen där jag bor😁. Härligt och en riktig energiboozt!

Behövligt just nu! 

Igår kväll kom syster hit för en mysig kväll med barnen och vi kikade påmelodifestivalen. Hon är allt en klippa ialla lägen❤️. Denna söndagskväll känns allt lite lättare trotts att mina fogar ger sig tillkänna. Laddar mentalt för en promenad imon morgon.

Här ska kämpas vidare och jag hoppas att min kropp ska hålla för träning och långa promenader även längre fram i graviditeten!💪

När jag väl kikat på vagnen och var påväg hem med den kom en kännsla av att de är på riktigt, vi ska få ett mirakel till. Jag kände glädje! 

Väl hemma blev barnen strålande glada över vagnen och dom provade den direlt, en liten docka fick vikariera som lillebror Emil. 

Vi har även fått fixat hallmöbeln vi såååå länge tänkt fixa😁. Lite nytt och ordning i hemmet är aldrig fel.

Vart tog hon vägen?! Hon som är en sann optemist, hon som har lätt till skratt, hon som glädjs åt det lilla och njuter av livets små under!??

Att allt bara kan vända så tvärt utan att man själv vet varför. Att en graviditet kan skaka om en människa så med alla hormoner.. Något som man längtat så efter. Är det hjärnan som inte hänger med i alla tvära kasst som blivit av hopp och förtvivlan som faktiskt blev bra men som man inte riktigt vågar tro på?! Eller är de hjärnan som inte hänger med och klarar hela den kroppsliga förändringen som blir!?

Hur det än är, vad de än beror på så hoppas jag att denna tjej, detta jaget kommer tillbaka och erövrar min kropp igen, styr skeppet och ger mig min vardag tillbaka.

Jag är dock fast beslutsam om att ge hela denna depression en käftsmäll.. Jag tänker möta och genomlida varje jobbig kännsla men ska inte ge vika för de. En morgonpromenad ska det bli oavsett hur tungt de känns just idag! Längden och hastigheten struntar jag i.. Mitt focus ligger på att genomföra rundan.

Jag som älskar att promenera, kan gå 1-2 mil utan bekymmer.. Just nu känns 3 km så tungt då huvudet inte är med. 

Mitt andra mål är att inte tiga, jag skriver om det hela, berättar för min omgivning. Nu får det vara slut på allt trams och alla skamkännslor!!! Vem skäms över en förkylning, diabetes eller vilken annan typ av sjukdom?! Men om man drabbas av psykisk ohälsa, ja då ska man tiga och inte prata om de för sånt pratar man inte om!! Varför? Av okunskap? Av obehag för omgivnimgen som inte vet vad man ska göra? Eller kanske rent av att man inte orkar mötas av de naiva som lite lätt säger att "utbrändhet" "utmattningsdepression" inte finns, det är bara en ursäkt för en latmask! Det fick jag höra förra gången jag drabbades av utmattningsdepression. Denna gången vet jag bättre, jag tänker inte tiga, tänker inte påverkas av folks dumdristighet. Jag vet vad jag känner och allt för många amdra människor kännt och känner. 

Nu ska jag försöka ta tag i dagen, försöka få på mig kläder och komma ut på min promenad.

Nu har jag funderat i några dagar över hur jag ska göra med mitt mående. Jag vill inte bli totalt utbränd igen!!! Jag är inte långt ifrån just nu. Jag har varit med förr och förändring har skett och mer förändring krävs. Jag vill bara få må bra!!! Men hur??? Det ger mig panik, huret!!  Jag känner mig så vilsen och så ensam. 

Min samtalskontakt har tyckt att jag kanske bör vara sjukskriven och jag har stretat emot och verkligen försökt fortsätta som vanligt i hopp om förändring! 

Det jag vet är att jag mår uselt, något måste göras, jag orkar inte må så här!

Jag känner att det kanske är dax att släppa allt och bara följa min samtalskontakts råd och jobba på mitt mående och mig själv medans jag har en smula energi kvar! Är rädd att jag bara gräver mig grop djupare annars.

Imon ska jag ta ett fullständigt beslut efter mötet med min samtalskontakt! Känner mig dock skräckslagen och ångest fylld hur det än blir! 

Men hoppet lever kvar inom mig att det kommer ljusare tider. 

Denna graviditet önskar jag gick snabbare och att ett bättre mående kom snabbt efter. V23 är jag i och tiden hit har kännts evighetslång och tiden som är kvar känns ännu värre!😔 

Det är något av de kämpigaste jag upplevt!! Jag har drabbats av utmattningsdepression en gång i mitt liv och det var fruktansvärt. Det som ingen upplyst mig om som jag fått söka med ljus och lykta för att få reda på är att om man tidigare drabbats av depression är det inte ovanligt att man kan drabbas lättare under gravidoteten. Och det verkar inte heller vara så ovanligt att kvinnor är deprimerade under graviditeten.

Meningen enligt samhället och alla man möter är att man ska känna lycka, glädje och man ska njuuuuta av att bära på ett barn. Vem önskar inte att man kännde så!? 

Det är olidligt att gå runt med en tung känsla i bröstkorgen, ångest över utesluten glädje när man vet att man verkligen vill ha och längtat efter detta barn! Katastroftänk om de mesta ochtårar som rinner oftare än dom håller sig borta! 

Smärtsamt är vad det är! Jag önskar de fanns mer information, kunskap ochfrämst att det pratades mer om det och psykiskohälsa. 

Utsikten från vårt hotellrum, vår granne för natten, globen.





Efter frukosten checkade vi ut och begav oss till östermalm och checkade in på vårt andra hotell för helgen. Clarion collection Tapto heter de! Mycket fint även de! Ingen utsikt över glogen men liten mysig gata. Efter incheckningen kl 10 gick vi en tur runt om och tittade och tog en fika innan vi begav oss hem till min farbror.









Man kunde hitta pinnar här också konstaterade Gustav;)



En mysig helg blev det!

Dagen idag startar vi med intervaller i skog och mark💪.... Kombinerat med långpromenix!

Helgen som gått spenderades i Stockholm och hotellmys med min minsta hulligan. Så mysigt!

Den stora tösen ville inte åka så långt och ville spendera helgen med morbror och gudmor och min man var iväg på mässa och arbetade.... Alltså en helg med guldkant för mig och lillskrutt!❤️